Feminismen är inte en enad kamp

Publicerat den

De senaste dagarna har det blossat upp en debatt kring feminism och dess olika begrepp. Vad är det som sägs, vad händer, och är feminismen verkligen en enad kamp med samma mål?

Tänkte först redogöra lite för min egen relation till feminismen. Jag har så länge jag kan minnas kallat mig feminist. Jag erkänner att jag till en början hade en något naiv syn på detta med feminism – klart kvinnor och män ska ha det lika. Det var min ”analys” för mer än 10 år sen. Jag var själv en kvinna som hade anammat de klassiskt manliga attributen. Jag tog plats, var verbal, hade typiska manliga intressen och jag pluggade till ingenjör. Och jag hatade rosa.

Det var först senare, tack vare andra feminister och feministisk litteratur, som jag började ifrågasätta min egen syn på feminismen. Varför såg jag ner på det klassisk kvinnliga? Varför ville jag att kvinnor skulle ta plats och anamma manliga attribut och genom detta uppnå någon form av jämställdhet? Vad var det som fick mig, likt så många andra, att anse att det män gjorde var mer värt än det kvinnor traditionellt gjorde? Jag kan väl idag gissa mig till svaret på de frågorna.

Jag minns att jag hade svårt för att erkänna att jag själv var ett kollektivt offer som kvinna i det patriarkala samhället. För vem vill vara ett offer? Jag var av åsikten att alla kvinnor, på egen hand, kunde bli jämställda männen, bara de ville. Jag var vad jag idag skulle kalla för en liberalfeminist, det är upp till dig själv om du ska lyckas bli jämställd! Den sortens feminism verkar fortfarande i det patriarkala samhället även om männen och kvinnorna nu arbetar sida vid sida – jämställda. Idag skäms jag över dessa tankar och åsikter samtidigt som det har varit oerhört lärorikt att ha tänkt just så.

Den feminism jag idag sällar mig till vill ha ett annat samhälle utanför de patriarkala ramarna. Ett samhälle där reproduktionen är överordnad produktionen. Rent krasst innebär det att skapa ett helt nytt samhälle utifrån vilka behov vi har som människor och utifrån detta styra produktionen.  Därför är även min feminism en socialistisk sådan – kapitalismen får helt enkelt inget utrymme. Jag vill vara tydlig med att jag gör skillnad på jämställdhet och feminism, där feminism alltid innebär jämställdhet men inte det omvända.  Jag har själv svårt att etikettera min feminism, många skulle nog kalla mig radikalfeminist.

Det är därför jag blir något bekymrad, det som för mig handlat om liberalfeminism kontra radikalfeminism har helt plötsligt bytts ut mot en debatt om intersektionalitet. Och det är här det blir problematiskt. Jag anser att det jag ifrågasätter när jag ifrågasätter Beyoncé som feministiks förebild är liberalfeminismen.  Jag har aldrig menat att hon inte är en förebild, det är hon, men det är en helt annan sak. Jag skulle t.ex. heller aldrig kalla Lady Gaga för en feministisk förebild om än en förebild. Liberalfeminism för mig är den feminism som står för att kvinnor ska vara starka förebilder inom det patriarkala samhället. Att kvinnor minsann kan spela på den manliga planhalvan och göra det minst lika bra. Den feminism som kan tänka sig att acceptera porren bara den är anpassade för oss kvinnor. Eller den feminism som nöjer sig med att kvinnor och män till 50 % är representerade i bolagsstyrelser. Det finns även de som menar att det är bra att kvinnor spelar på sin sexualitet och tar tillbaka objektifiering genom en subjektifiering. Jag har svårt att förstå vad den sortens samhälle leder till som inte är samma som innan – vackra människor ska visas upp för sitt utseende.

Jag är ledsen, men den sortens feminism är inget värt för mig (även om den är ”bättre än inget”). Den sortens feminism kommer fortsätta att nedvärdera de kvinnor som inte vill spela på mannens planhalva, de kvinnor som väljer att ta hand om sina barn eller föräldrar. Jag efterfrågar inte heller den stortens samhälle som innebär att vi bör objektifiera männen mer – bara allt är lika dåligt så kan vi kalla det jämställt. Jag har dock förståelse för att det är lättare att vända på begrepp och anpassa sig inom det patriarkala systemet istället för att helt avskaffa det.

Som sagt, vill kvinnor och män definiera sin feminism inom ramarna för det patriarkala samhället har de såklart full rätt att göra så. Men min syn på feminism och vad feminismen innebär för mig kommer inte att vara densamma.

Annonser